Att lära sig sticka

I det här inlägget gästas bloggen av Dennis Kammeborn, som berättar om hur det var när han lärde sig sticka. Trevlig läsning!


Två räta, två aviga. Två räta, två aviga. En avig, tre räta. En avig, tre räta.
Hur svårt kan det vara egentligen?
Att jag skulle lära mig att sticka var definitivt inte någon självklarhet. Jag var faktiskt nervös när jag skulle börja med min första provlapp någonsin och det var inte helt lätt. Snart upptäckte jag att jag hade fallenhet för stickningen, det gick förvånansvärt bra vilket förundrade mig. Den rytmiska rörelsen passar mig som har spelat trummor i många år. Jag känner att det hör ihop.

När jag var liten, såg jag mamma sitta och sticka sockor och vantar och någon kofta också när jag tänker efter. Hon stoppade sockor väldigt ofta. Vi var tre bröder som slet ut strumpor och raggsockor på löpande band och på den tiden lagade man saker. Min mamma stickade för att det gjorde man bara. Det fanns inget ravelry, inga sociala medier, vi behövde sockor helt enkelt. Det fanns tidningar med stickmönster i och givetvis mönster att köpa. Detta låg tillsammans med garner lite huller om buller i en korg som hon hade bredvid sig där hon satt och stickade. Inget av det där intresserade mig egentligen, förutom trägrejen som hon använde när hon stoppade sockorna, den var kul. Den snurrade jag på som en leksakssnurra.

För snart två år sedan var det alltså dags att lära mig att sticka och det gick bra trots min ålder på 54 år. En stor svensk forskningsstudie visar att det inte är svårare att lära sig saker när man är äldre. Den visar att många 90-åringar har lika bra inlärningsförmåga som personer mellan 35 och 65 år. Även en undersökning från London visar att äldre till och med är bättre än yngre på logiska utmaningar. Jag hade alltså inget att skylla på.

Efter några provlappar gjorde jag en mössa och ett par halvvantar. Inga krångliga mönster och allt enfärgat. För mig var det viktigt att välja mönster som jag tyckte om, att tänka igenom hela processen innan. Jag satt många timmar och försökte få ett naturligt flow på min stickning, inte för hårt och inte för löst. Bra stickfasthet. Jag har gjort så himla många fel under tiden jag lärt mig men samtidigt också lärt mig jättemycket av mina fel. Det finns inget bättre sätt att lära sig saker på än att göra fel.

Jag bestämde mig för att sticka en islandströja, en Riddari. Det betydde att jag fick börja med flerfärgsstickning och även här ville jag välja med omsorg vilket garn och vilka kulörer jag skulle använda. Det fick ta lite tid att välja liksom stickningen får ta tid. Det är en fantastisk känsla att få ta på sig ett plagg som man gjort själv.
Jag kunde sen ha tröjan på Edinburgh Yarn Festival i Skottland förra våren, dit vi var inbjudna att medverka i något som kallas The Podcast Lounge. Vi fick träffa massor av människor som tittar på vår podcast och andra som sysslar med samma sak som vi och producerar egna podcasts.
Under en av middagarna hade jag tagit av mig tröjan och lagt den på en stol och varit borta en stund . När jag kom tillbaka satt två amerikanska kvinnor och skärskådade min tröja.
Jag frågade vad de gjorde. Looking for mistakes, sa de. Vi letar efter fel. Då förstod jag att det var för att jag är man. Jag hade så klart insett förut att det inte är lika vanligt att män stickar som att kvinnor gör det men nu slog det mig på riktigt. Jag frågade om de hittade några. Nej, sa de och lämnade tillbaka tröjan.
Att sticka för mig känns inte som något speciellt kvinnligt fast jag förstår att det är så, sett historiskt.
På sociala medier som Instagram till exempel och speciellt då bland stickare, märker jag inte så mycket av att det skulle vara något speciellt med att vara man och sticka. Där är stämningen nästan enbart positiv och jag märker faktiskt inte att det skulle handla om kön överhuvudtaget.
När jag får kommentarer i verkliga livet från någon som inte stickar så handlar de ofta om att jag är man och stickar. Jag undrar lite varför faktiskt.

Just nu håller jag på med min andra Riddaritröja och det är väldigt roligt och inspirerande och lite stressigt också faktiskt. Det finns forskning som fastslår att stickningen sänker hjärtrytmen med i genomsnitt elva slag i minuten. Pulsen och blodtrycket sjunker och samtidigt stimuleras hjärnverksamheten.
Detta är ju definitivt sant. Det finns dock en invändning från mig och det är att det faktiskt kan vara oerhört stressande också. När jag gör samma misstag om och om igen och jag måste repa upp hela tiden. När jag tröttnar på ett projekt och det blir liggande och jag känner mig stressad varje gång jag tänker på det. När jag tappar stickmarkörer och inte vet var jag är på stickningen eller när jag lagt bort rundstickan jag måste ha och inte hittar den eller när katten springer iväg med ett garnnystan. Men vad är livet om allt hela tiden fungerar som man vill själv? Det ingår tydligt i själva livsprocessen att vi inte kan styra allt som händer och att sticka väljer man själv nuförtiden. Då gör man det för att man tycker att det till största delen är roligt och rogivande. Men när något bara blir trevligt och det inte finns det minsta motstånd så tror jag att vi människor dör en smula. Vi behöver utmaningar och vi behöver lugna stunder.

Jag ser fåren genom dimman när de går och betar här på Gotland, där jag bor. Jag ser de vackra öppna landskapen skapade av fåren. Jag ser ett starkt band mellan människan och djuren. De äldsta fynden av får i Sverige finns på här på Stora Karlsö utanför Gotland och de är 4000 - 5 000 år gamla. Efter att vi fick kallare klimat vid järnåldern så har fåret varit ett av våra viktigaste husdjur.
Lukten av ull och känslan av det naturliga materialet är fantastiskt samtidigt som känslan av att kunna tillverka så nyttiga saker som kläder genom stickningen är väldigt tillfredsställande.

Dennis Kammeborn

Dennis bor på Gotland och han är konstnär och musiker och har nyligen lärt sig att sticka. Tillsammans med sin fru producerar han Kammebornia Podcast på Youtube med tittare runt hela världen. Kammebornia podcast handlar om livet i allmänhet och stickning i synnerhet. På Instagram finns Dennis som @kingofkammebornia